Berättelser från Vånsjöbro och bygdens andra bevarade kvarn.
Vånsjöbro gård, kvarn och såg ägdes vid sekelskiftet av ingenjör Henrik Alund, som var en driftig man i mångt och mycket. Bland annat var han en föregångsman vad gäller elektricitet som i början av 1900-talet var en sällsynthet ute på landsbygden. I kvarnen insattes en likströmsgenerator som drogs av en 5 hästkrafters turbin. Denna kraftkälla räckte till elljus i kvarnen samt till Alunds bostad och andra ekonomibyggnader. Gårdens underlydande fick dock vänta på sitt ljus ända fram till första världskriget kom och med det fotogen brist. Det gjorde elektriciteten aktuell och alla kök i arbetarbostäderna fick en elljuslampa. Medan arbetet i kvarnen pågick, det kunde under höst och vinterkvällar utsträcka sig till ända fram på små timmarna så fick lamporna lysa.När kvarnen stängdes, kopplades även belysningen av och då gällde det att ha något reservlyse till hands, annars satt man där i mörkret. Det elektriska ljuset drog tills sig berättigad uppmärksamhet, varför det kom folk långväga ifrån för att beskåda underverket.
I kvarnen fanns ett valssiktverk som var tänkt att drivas för handelsförmalning men det blev inte så mycket använt utan togs bort i slutet av 1910 talet. Dessutom fanns 3 par stenar för gröpning av fodersäd och sammäld av råg. Två strålsiktar för vete och råg samt ett korngrynsverk, där man gjorde kross och helgryn som användes i hushållen. På den tiden
siktade man ibland vete med en liten blandning av ärter till pannkaksmjöl. Det förekom ända fram till mitten av 1920, det var på de stora självhushållens tid då bönder, torpare och backstugesittare skulle ha sin brödsäd förmald vid bygdekvarnen. Det var vanligt att bönderna fick passa sina säckar själva sedan de fått anvisning av mjölnaren. En kvarn resa tog på det viset en stor del av dagen varför det gällde att ha matsäck med både åt sig själv som åt dragaren. Ett rum i kvarnen benämndes som »bondkammarn» den var försedd med kamin som gav tillfällig värme, och här sattes matsäcksskrinet in och där hade bönderna en plats att sitta medan de väntade på sin tur. Hästarna placerades i kvarn stallet som rymde tjugotalet hästar. Där fick de stå och mumsa på sitt medhavda foder, Kvarnen sköttes förutom av mjölnaren även av en gårdssnickare, en »mäster i allt i allo», Han reparerade saker som behövde få en översyn, han var en mångkunnig man. Han hade sin verkstad i kvarnen där han även tillverkade kärror och vagnar för gårdens behov. De var extra välgjorda och starka och tillverkade av en utlärd vagnmakare. Kvarnen fick då liksom nu sin huvudsakliga drivkraft genom vattenturbiner. Under torrår och hårda vintrar när vattnet sinade fanns en ångmaskin på 30 hkr som tillskottskraft. Under första världskriget rådde stor knapphet och höga priser på stenkol som var huvudsakliga bränslet till maskinen. När elkraften från Älvkarleby Kraftverk genom Härnevi el. distributionsförening d. 20 maj 1919 släpptes på var en stor elmotor på plats för att överta ångmaskinens arbete.
Kvarnen drevs av Gustav Karlsson (Gutte) fram till 1992, då Göran Jansson övertog driften av kvarnen.
Asp fisket ett uppskattat nöje, om vårkvällarna när arbetet var slut för dagen. Det pågick vid fiskens lektid från mitten till slutet av april, då isen gått, vårfloden var över och vattenföringen i ån minskat en del. Då passade man på att först öppna alla dammluckor för att sänka vattnet i dammen. När det så var gjort stängdes dammluckorna till och vattenflödet i å-rännan avstannade. När fisken, som helst stod i forsarna märkte att vattnet sjönk ville den vända och gå medströms. Då gällde det att förse sig med håvar och störar för att försöka fånga och döda så många fiskar som möjligt. Men stenarna på åbottnen var hala och slippriga, varför det ofta hände att man fick sig ett ofrivilligt dopp i det kalla vattnet. Asparna var bjässar på 5-6 kilo, men även Gädda och Id kunde vara ganska stora. Det blev ett välkommet tillskott till vardagsmatsedeln, Aspen kokades in och åts kall, den ansågs av många som en stor läckerhet. Både gammal och ung deltog i fiskafänget, man kunde ibland få 100,-tals kg på en enda kväll. Det var på 1910-1920-talen som detta fiske lönades sig bäst, åren före åns muddring.
Brunstensfabrik
Ingenjör Alund satte även i gång med en brunstens fabrik som också var förlagd inom kvarn fastigheten och där sysselsattes tre man. Brunstenen togs från manganmalmsgruvorna i Värmland. Den bearbetades sedan i fabriken i Vånsjöbro och den färdiga produkten ingick som en viktig del i syra batterier som användes som strömkälla i den tidens telefonapparater. Det var Allmänna telefonbolaget i Stockholm som var förbrukare av denna vara. Den tillverkning var enligt ägarens utsago mycket lönsam. Men tekniken gick framåt och snart kom torrbatterierna ut i marknaden och övertog syra batteriets plats. Efter många försök att tillverka torrbatterier och få dem lika bra som de som gjordes i de större fabrikerna måste verksamhet tyvärr upphöra,