Historiska fakta om Härnevi kyrkas klockstapel

I början av 1500-talet fanns det, i den gamla stapeln belägen på kyrkogården, 3 klockor.
1531, kom Gustav Wasas uppbördsmän och avhämtade de 2 mindre klockorna, varav en var spräckt. De vägde tillsammans 3 skoppund minus 1 löspund, omräknat blir det 502 kg. 

                                                                                 
Nu fanns det bara storklockan kvar. Storklockan är 127 cm hög, och 122 cm bred, och är troligen gjuten år 1491, till St: Sigfrids ära. Tonen i klockan är F, den har några figurer på yttersidan gjorda efter gjutningen, biskop-kors eller omvänt E. En liknande klocka finns i Hubbo.

Lilla klockan har inskription ” In gloria dei in excelsis et ecclesiare hernewiensi emolumentum facta cum cura Pas Joh Olof Renhorn 1643” Till Guds ära och Härnevi kyrkas prydning, gjuten genom kyrkoherde Johan Olof Renhorns försorg 1643. Klockan gjöts av Andreas Höök.

På klockan finns flera tyska mynt fastlödda, Ärkehertig Ferdinand av Österrike. Nere runt klockan löper slingor och initialer . SA.S.CH. vilket torde stå för Stig Arvidsson och hans maka Catarina Hanes,  samt A.H som kan betyda Anders Hansson. Allt detta tyder på att kapten Stig Arvidsson, adlad Djurfelt, tillsammans med prästen Olai Ruphus och sonen Anders Hansson i Frösthult, i tacksamhet över att ha kommit hem från striderna med livet i behåll, har skänkt lilla klockan till kyrkan. Man ansåg det var trist med enbart en klocka och lilla klockan var mycket välkommen! 


Den gamla klockstapeln vid kyrkan var mycket dålig i slutet av 1600-talet. Vid prostvisitationen 1721, finns det anteckningar om det.
1751 brädfordrades den och fick samma utseende som den har än idag.

Förr ålades det klockaren att klämta 9 slag kl. 06.00, och på aftonen, vår och höst, under vinterhalvåret ringde man vid solnedgången. Senare tog sockenborna över sysslan att sköta ringningen. Det visades sig snart att det ringdes alltför våldsamt, så man införde år 1802, att 3 personer, byavis skulle sköta uppdraget Man hängde upp flaskor och synade att de fanns kvar efteråt.  Böter utfärdades vid vårdslös ringning, 1817 kostade det 32 shilling, för stora klockan och 16 shilling för den lilla.
 

Klockaren övervakade att det sköttes. År 1832, vid en begravning, ringdes klockmärket sönder.
Vid sockenstämman, 1856, bestämdes att alla hemmansägare, torpare, backstugsittare, inhysehjon samt avskedade soldater under 60 år, (ej vanförda), skulle sköta ringningen. Detta höll på till 1893 då en person, mot betalning, fick uppdraget. Så småningom togs Klockringningen över av kyrkovaktmästaren, så har vi ju det än idag.

Sammanställt av Ulla-Maria Hansén 2008 efter Walfrid Anderssons anteckningar.